En av Rama I:s första gärningar som regent hade varit att återställa det religiösa livet till den renlärighet som en gång varit rådande. Många munkar verkade ha dålig disciplin, dålig utbildning och låg moral. En hel del munkar hade accepterat kung Taksins egendomligheter, medan deras mera lärda bröder hade straffats för sitt motstånd mot kungens irrläror.

Innan det hade gått en månad av Rama I:s regeringstid hade han börjat ta itu med dessa problem med stor beslutsamhet. Kungen fastställde regler för hur munkar och lekmän skulle uppföra sig som goda buddhister och han rensade upp bland landets munkar för att höja moralnivån bland dem.

Kungen lät också bygga många tempel och kloster och såg till att tusentals munkar fick utbildning. Detta gjorde att kyrkan och staten återigen närmade sig varandra, vilket låg i den nya dynastins intresse. Kungen var också beskyddare av andra religioner vid sidan av buddhismen och gav materiellt stöd till både brahmanismen, kristendomen och islam. Detta visar på buddhismens enastående tolerans.

Parallellt med detta arbete pågick ett återskapande av den religiösa litteraturen, som liksom så mycket annat gått till spillo då Ayutthaya fördärvades. Opålitliga källor medförde dock att det uppstod fel och förvrängningar. Rama I sammankallade därför ett buddhistiskt råd som med hjälp av pålitliga källor i omkringliggande länder kunde återskapa en trovärdig religiös litteratur.

Lyckligtvis fanns alla gamla theravadabuddhistiska texter på pali, som lärda siamesiska munkar kunde läsa och förstå. Rådet uppehöll sig i Wat Mahathat, där överstepatriarken levde. Wat Mahathat ligger i dag gömt bakom nationalbiblioteket (Hong Samut Haeng Chat) หอสมุดแห่งชาติ i Bangkok.

Rådet bestod av 250 lärda munkar och lekmän, som under fem månader 1788-1789 arbetade hårt med sin uppgift. De hade ett engagerat stöd från Rama I som också försåg dem med mat. Samtidigt gjorde han nästan dagliga inspektioner av arbetet. Resultatet av arbetet blev ett kolossalt verk. Den senare reviderade tryckta versionen från 1925-1928 består av 46 volymer, där varje volym är på 500 sidor!

Det var inte bara landets religiösa litteratur som gått till spillo då Ayutthaya föll. Även landets skrivna lagar hade fördärvats och Rama I engagerade sig därför också i arbetet med att återskapa fungerande skrivna lagar i riket. En kommitté, där överlevande juridiskt kunniga från Ayutthayaperioden ingick, nedtecknade och reviderade de lagtexter som gått förlorade. Detta arbete resulterade i en ny skriven lag från 1805-1808.

Rama I var också mycket intresserad av litteratur och skrev själv delar av den enorma Ramakien (Ramakian) รามเกียรติ์, som är den siamesiska versionen av det indiska episka diktverket Ramayana. Det är möjligt att han började skriva som avkoppling redan då han befann sig på fälttåg. Kungen och hans hovmän lyckades färdigställa en komplett version av Ramakien 1797. Den nutida tryckta texten är på mer än 3 000 sidor! Ramakien är inte en blind översättning av den indiska versionen utan snarare en omstöpning av det indiska verket så att den passande siamesisk tradition.

Den centrala gestalten i Ramayana är Rama (Phra Ram) พระราม, som bodde i en stad vid namn Ayodhya (eller Ayudhya) och som kom till makten tack vare sina goda egenskaper och tapperhet, efter en lång mörk tid med farofyllda krig. Rollfigurerna och innehållet i Ramakien och inte minst språket är helt klart siamesiskt och påminner inte så litet om Rama I:s eget liv.

Rama I inspirerade i sin tur många andra författare att översätta en rad utländska verk till thai. En av de förnämsta författarna var den tidigare omtalade Chaophraya Phrakhlang (Hon), alias Chaophraya Akkhamahasena (Bunnak). Den här tidens författare arbetade inte heltid med skrivandet utan skrev bara på sin fritid.

Musiken och dansen i Siam intresserade sig kung Rama I också för. Den siamesiska dansen har sitt ursprung i Indien. Det fanns två former av den kungliga dansen. Den ena var khon โขน som dansades av män och vars handling hämtades från Ramakien. Den andra var lakhon ละคอน som dansades av kvinnor och flickor, ofta kungens unga fruar, och innehållet varierade och var mer romantiskt.

Kungen och hans Maha Uparat hade varsin khondanstrupp som ivrigt tävlade om vem som var bäst. Vad denna konkurrens kunde få för konsekvenser kan du läsa mera om längre fram i artikeln ”Maha Uparat Surasi." Det fanns också andra danstrupper, som ägdes av adelsmän, och dessa trupper kallades lakhon nok ละครนอก.